Toppjakt på tjäder – Vinterjakt i de svarta vålnadernas rike

Intresset för toppjakt på tjäder väcktes tidigt inom mig. Fröet såddes redan som liten pojke när jag med stora öron satt och lyssnade på gamla jägarnas historier. Det var något trolskt och nästan sagolikt över historierna om oändliga vita myrlandskap och dessa svarta vålnader i tallkronorna som trollband mig som barn, och den känslan lever kvar än.

Det är slutet av december, vintern har anlänt på allvar och snön har bäddat in skogslandskapet i sitt täcke i väntan på vårsolen och ljusare tider. Det är vindstilla och termometern i bilen visar 10 minusgrader. Jag spänner tyst på mig skidorna och beger mig iväg genom en tjock granskog i riktning mot de oändliga myrmarker som snart kommer öppna sig.

Väl framme vid myrkanten stannar jag till och låter mig fångas i tystnaden och bara finnas i nuet. Denna känsla går ej att beskrivas med ord, detta måste upplevas. Jag förflyttar mig långsamt och spanar noggrant av trädtopparna medan solen sakta kämpar sig upp i horisonten. Den stora mängden av vinterbetade tjädertallar är ett gott tecken, jag är i tjädertupparnas vinterland.

Det tar inte lång stund innan jag ser två svarta vålnader bland tallkronorna, en snabb titt i kikaren bekräftar vad ögat har registrerat. Det är tjäder i topp! Avståndet är 600 meter, jag läser av terrängen och planerar min ansmygning. Jag använder mig av ett myrsmög med låga tallar för att ta mig in på skotthåll. Det senaste dygnet har det kommit 15 cm nysnö så ansmygningen går ljudlöst och till min fördel. När jag är 200 meter från tjädertupparna sölar jag inte med tiden. Det gäller att ha bestämt sig innan hur skottchansen skall förvaltas. Ballistiktornet skruvas sju klick upp, sedan sjunker jag ner på ryggsäcken, fångar in tjädertuppen till vänster i siktet och kramar av skottet. Tjädertuppen rasar ner från tallkronan och jag pustar ut och känner hur adrenalinet rusar i kroppen, känslan är tvetydig. Att skjuta en tjädertupp är inget som man gör lättvindigt, glädjen med att ha lyckats med jakten delas med vemod och respekt för denna vackra urfågel. Jag skidar sakta fram till tallen och betraktar tjädertuppen innan jag försiktigt packar ner den i ryggsäcken.

Jag förflyttar mig sedan västerut genom en tallbacke med ungskog innan jag kommer ut på nästa stora myrområde. Jag stannar åter upp och njuter över det landskap som breder ut sig framför mig. Långt borta i horisonten är tallheden full av små svarta prickar, min första tanke innan jag plockar upp kikaren är att det är en orrflock som slagit sig till ro för att värma sig i solen, men så är inte fallet. Det jag nu får uppleva är storslaget, det är inte orrar som sitter i tallarna – det är tjädertuppar! En känsla av överväldigande slår mig i ansiktet som en björkkvist under en skotertur, det sitter 17 tjädertuppar och betar i tallbacken! Detta är det mäktigaste jag sett under alla mina år som aktiv jägare, jag blir helt tagen av stunden och står som förstenad och betraktar tjädertupparna och tänker för mig själv ”de är verkligen vålnader från en annan tid”.

Ansmygningen blir svår, tupparna sitter högt runt en mindre myrtjärn med täta björkridåer. Det tar nästan fyrtiofem minuter innan jag lyckas komma inom skotthåll. Denna gång tar jag god tid på mig, njuter av stunden och väljer ut två mindre tuppar jag har i avsikt att skjuta om allt går vägen. Den första tjädertuppen faller i skottet och himlen färgas svart av flygande tjädertuppar. När lugnet sedan återkommer så sitter en tupp kvar och jag följer min tänkta plan. Hårkorset placeras just ovanför den vita fläcken vid vingknogen, skottet bryter åter tystnaden och tjädertuppen faller tungt ner i snön. I horisonten har solen gett upp sin kamp om himlavalvet och börjar sakta sjunka ner mot tallkronorna. Jag sätter mig ner i snön och fikar medan jag åter njuter av tystnaden och lugnet,  innan jag sakta börjar skida tillbaka mot bilen. Mörkret faller sakta över skogen och färgar himmelen blå.

Tips för en lyckad toppjakt

För att lyckas med toppjakt på tjäder krävs planering, markkännedom och pannben. Det är ingen enkel jaktform där man ”bara skidar ut på måfå och hämtar hem en tjädertupp” . Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att toppjakt på tjäder är den jaktform som kräver mest av jägaren när det gäller kondition, tålamod, skytte, markkännedom och viljan att lyckas. Visst det kanske låter jobbigt och avskräckande, men belöningen är desto större. Känslan av att lyckas med toppjakt och fälla en tjädertupp i vinterskrud slår det mesta. Jag kommer här dela med mig av tips utifrån egna erfarenheter som kan vara till hjälp för att lyckas med toppjakten.

Jaktmarker:

Har jag möjlighet att välja mark för toppjakt på tjäder så är det marker som domineras av granskog och stora myrområden. Det kanske låter konstigt då tjädern betar tall på vintern. Men det är just av den anledningen granskogsområden med omkringliggande myrmarker är bra. På dessa områden växer det oftast endast tall på myrarna vilket gör att tjädern måste ut på myrar för att beta och i och med det blir lättare att hitta.

Jagar man på marker med mycket tallskog behöver inte tjädern exponera sig på öppna myrar för att beta och blir därigenom svårare att hitta. Jagar man i marker som domineras av tallskog får man jobba lite extra för att lyckas. När jag jagar i tallskog spanar jag först av myrarna, hittar jag ingen tjäder så åker jag in i tallhedarna för att stöta ut tjädertupparna som då oftast träar högt ute på en myr eller hygge och därmed ger en skottchans.

Jag planerar min toppjakt redan på hösten under älgjakten när jag går som hundförare. Jag letar ständigt efter betade myrtallar. Betade myrtallar ger indikationer om vart tjädern uppehåller sig under vintermånaderna och ger mig ett försprång inför toppjakten, jag behöver inte skida på måfå och slösa jaktdagar på att leta tjäderns vinter marker.

När jag rör mig i områden där jag tror att tjädern håller till arbetar jag av marken lugnt och metodiskt. Ingen stress! Det är lätt att skida på för fort och därmed stöta fågeln. Att förflytta sig som ett andeväsen och metodiskt spana av varje tallbacke och myrtall kommer att ge utdelning. När väl tjädertuppen är lokaliserad använder jag mig av naturliga skydd för att ta mig inom skotthåll, undviker förflyttningar i sidled och att stanna av för att ”titta” på tjädertuppen. Detta kommer att röja en. Ta det lugnt och planera din ansmygning. Leta efter en tänkt skottplats, detta kan man göra med hjälp av avståndsmätaren. Har man 300 meter till tjädertuppen kan man leta åt en plats 150 meter fram. När man sedan tagit sig fram dit så vet man att man är inom skotthåll och kan snabbt lägga sig ner för att ta skottet.

Skytte:

Träna skyttet och sätt din egen gräns på maxavstånd. Detta kommer att vara till stor nytta när du väl hittat tjädertuppen. Chansa aldrig och skjut på längre avstånd än vad du kan hantera, känslan av att skadeskjuta en tjädertupp är hundra gånger värre än att råka stöta tuppen från tallen. En stött tupp hittar man oftast igen inom en kilometer om man följer flygriktningen, ”pannben och viljan att lyckas”.  För att slippa vindkorrigera så försöker jag planera min ansmygning så att jag skjuter i med- eller motvind.

Ammunition:

Jag jagar med hålspetskulor eller rättare sagt Lapua Scenar. Visst, den kan slå sönder lite om skottet tar fel, men tjädertuppen blir på plats och flyger den vidare efter träff så har man ett blodspår att följa.

Kikare/avståndsmätare:

En bra handkikare och avståndsmätare eller en kombinerad kikare med avståndsmätare bör man ha med sig. Eller jag skulle aldrig skida ut utan.

Garmin 320:

Följer alltid med ut på toppjakten. Först och främst är en GPS bra om man är på nya marker men jag använder den i ett annat syfte. Den är ett utmärkt hjälpmedel för att hitta igen en fälld tjädertupp. Det är inte alltid så busenkelt att hålla riktningen och skida fram till rätt tall. Vet jag att jag skjutit en tjädertupp på 250 meter så tar jag helt enkelt ut riktningen med GPS, sätter navigeringspilen 250 meter från mig i rätt riktning och skidar efter den.

Ryggsäck:

En bra ryggsäck med vapenhölster eller liknade är ett måste om man skall orka skida 7 timmar. Den bör vara stor nog att rymma 1-2 tjädertuppar samt mat och förstärkningsplagg.

Skidor:

Lössnöskidor med bra bindningar och skor är ett måste för att orka hålla ut dagen i lös snö. Själv har jag två par skidor. Ett par Åsnes Kungfold Jakt, och ett par Ohlskogen när snödjupet är extremt. På dessa har jag monterat Rottafella BC Magnum bindning med en bra känga. Sedan jag monterade dessa bindningar på mina skidor har jag kunnat förlänga dagen med flera timmar då bindningen och pjäxan ger en helt annan stabilitet än klassiska kabelbindningar.

Vapen/Kikarsikte:

Jag jagar med en custombygd studsare i kaliber 6 mm Norma BR och ett högförstorande kikarsikte med target-rattar. Detta är inget måste. En standardstudsare i kaliber 222 till 30-06 fungerar utmärkt, dock skulle jag sätta 12 gångers förstoring som ett minimum på kikarsiktet.

Kläder:

Jag använder mig av ett tunnare jaktställ med vintercamouflage. Temperaturen regleras med hjälp av bra underställ i merinoull. Toppjakt är fysiskt krävande och det gäller att inte klä sig för varmt, man håller värmen bra så länge man skidar. Jag har alltid med mig en tunnare dunjacka i ryggsäcken som ger extra värme vid fika eller andra uppehåll.

Mat/dryck:

Se till att ha med både vätska och dryck för att orka en hel dag på skidor. Varm sportdryck och frystorkad mat som kan värmas i skogen eller iordningställas hemma och förvaras i en mattermos. Och glöm för guds skull inte toapapper!

Säkerhet:

För att undvika att få snö i pipan har jag monterat ett linsskydd av ”flip-up” modell på ljuddämparen. Detta fungerar mycket bra och man slipper hålla på med tejp som ofta släpper när det är kallt ut. Då det saknas naturligt kulfång så skall man ha stenkoll på att det inte finns bebyggelse eller större vägar i skjutriktningen. Kulan skall skickas ut i ödemarken.

Tillvaratagande:

Tjädern och orren är ett förstklassigt matvilt, och skall man jaga skall man laga! Ska jag ge ett mattips så är det souvasrökt tjäder eller orre – helt makalöst gott att steka upp på murikan! Det går lika bra att steka hemma vid spisen. Fördela det stekta köttet i pitabröd med sallad och vitlökssås. Jag lovar att ingen som får smaka blir besviken.

TEXT & FOTO:
John Dahlbom