Ordnar äventyr norr om polcirkeln

Mitt i Lappland, norr om polcirkeln, ligger den lilla byn Teurajärvi. Här bor Andreas Holland med ­sambo, ett femtiotal draghundar, en karelsk ­björnhund och en östsibirisk lajka.

Andreas är dock inte född häruppe, han kommer från Tyskland och kan tacka euron för sitt ”nya” liv.

– När Tyskland ställde om till euron var vi många som blev arbetslösa, säger han och berättar att han själv blev av med jobbet 2004.
På den tiden fanns kravet att söka arbete i ett annat EU-land om man varit arbetslös i mer än ett år och så blev det för Andreas.
– Jag fick två träffar, en på Teneriffa och en i norra Sverige.

 

Gjorde hobbyn till yrke

 

Eftersom Andreas redan i Tyskland hållt på med draghundar, blev valet enkelt, Sverige fick det bli.
– Jag åkte hit och provarbetade och sen bestämde jag mig.
Ett halvår efter flytten till Sverige träffade han Anette och det var också nu som jakten kom in i hans liv.
– Hennes familj har ett sågverk och mycket egen skog. Det var ingen som jagade i skogen då.
Hemma i Tyskland hade Andreas också fiskat en hel del och allteftersom draghundarna, jakten och fisket tog allt mer av parets tid bestämde de sig till slut att göra hobbyn till yrke och jobba hemifrån. Det var sex och ett halvt år sedan.
Samtidigt skaffade Andreas ännu en hund, den här gången en karelare att ha till jakten de säljer.
– För tre år sedan skaffade vi också en östsibirisk lajka.

 

Uppskattar tyskan

– Det har blivit fler och fler sålda jakter, säger Andreas.
Främst är det tyskar, österrikare och schweizare som utgör kundunderlaget. Alla är förstås välkomna, men de tysktalande jägarna uppskattar en tysktalande värd som kan ordna alla papper och håller ordning på allt.
– De känner sig trygga när jag kan prata med dem på tyska långt innan de kommer hit.
Säsongen börjar vid älgjaktsstarten och pågår åtta till tolv veckor. Hittills har de egna markerna räckt ganska bra, men nu har Andreas och Anette fått börja köpa jaktveckor hos andra skogsägare, främst Sveaskog.
– Jakttrycket blir för hårt annars.
Gästerna är både återkommande, sådana som kommer varje år, sådana som kommer med några års intervall och sådana som kommer en gång. Andreas konstaterar att de tyska gästerna uppskattar lugnet i norr.
– De är glada över att komma från stresslivet och ut i vildmarken. Och de är verkligen tacksamma över att vi anstränger oss så för dem, att de får helheten med att vara ute i skogen och laga mat över en brasa.

 

• 

• 

• 

 

Upplevelsen

Andreas är noga med att poängtera att det han och Anette sysslar med inte är någon troféjakt.
– Vi säljer upplevelser!
För det mesta handlar det om älgjakt, älg är ju ett exotiskt djur för kontinentens jägare.
– Efterfrågan på skogsfågel är också hög, och det har varit svårt att vara på två platser samtidigt, man kan inte dansa på två bröllop samtidigt.
Eftersom Andreas själv håller i älgjakten har han löst ”problemet” genom att anlita en guide för småvilstjakten nästa år. Björn är också intressant, men svårt, tack vare kvoten.
– Förra året hade vi ingen och i år inte många. Därför söker jag efter partners att jobba med.

 

Störde i frukosten

Skjutit björn har Andreas dock gjort. Han är en av byns eftersöksjägare som får rycka ut när något händer.
Han berättar också om fjolårets älgjakt när hunden betedde sig konstigt och inte ville gå in i skogen.
– Den är godkänd på björn, men ställde håret i nacken, sprang och skällde. Sen kom den tillbaka och så försvann den igen och skällde och skällde. Jag tänkte att den nog hade fått tag på älg och sa till gästen att nu kommer älgen. Sen slutade hunden skälla och kommer fram till oss och viftar på svansen. Då kommer björnen rusande.
Det visade sig att hunden stört björnen i frukosten.
– Den hade tagit en ren så det gäller att vara observant.
Man kan lockas att tro att Andreas och Anette lever livets glada dagar däruppe i norr. Men riktigt så är det inte.

TEXT: Tina Hjorth Svensson
FOTO: Andreas Holland